esggold

Jag kommer ihåg när jag som 10-12-åring ville börja programmera c på min Amiga 500. Jag hade ingen litteratur och inga glada kompisar som ägde kompilatorer. En kompilator kostade för mig oändligt mycket pengar, för att inte tala om vad en bok i ämnet skulle ha kostat. Kontentan blev att jag inte lärde mig C förrän senare, när jag fick tillgång till PC och därmed Pascal, C och C++.
Nu hade jag lyckan att födas i sverige. Mina föräldrar försåg mig med dator, jag hittade så småningom böcker på biblioteket och kunde dessutom följa upp mitt stora datorintresse med studier i ämnet både på högstadium, gymnasium och universitet.

Det här är tankar som far genom mitt huvud när nu upphovsrätten äntligen diskuteras. Det är en intressant och nödvändig diskussion, för upphovsrätten som den ser ut idag är inte skriven i sten.
Bakgrunden till vår moderna upphovsrätt vad gäller texter har såvitt jag har förstått det sitt ursprung i 1800-talets tokliberala marknadsekonomi. Böcker och artiklar kopierades då friskt tack vare ny teknik för massproduktion av det skrivna ordet, och lagstiftarna gick in och styrde upp det hela så att upphovsrättsmannen fick en tidsbestämd ensamrätt på sina egna ord. Innan dess var det alltså fritt fram att kopiera alla imateriella tillgångar precis som man ville och kunde.

På samma sätt skyddades uppfinnare så småningom av patent. En uppfinnare fick iom patentet ensamrätt till användning av sin uppfinning under ett antal år, och kunde därmed ta marknadsandelar och bygga upp en verksamhet kring sin uppfinning om det behövdes.

Att staten reglerade just dessa upphovsrättsliga system är inte konstigt. En text, idé eller uppfinning krävde investeringar i tid och pengar för att kunna skapas, och därmed är det naturligt att man reglerar det så att det finns ett ekonomiskt incitament som svarar mot de investeringar som gjorts och de risker som tagits.

För allt handlar om att vi vill stimulera något mot ett optimalt utfall. I exemplen ovan kan man tänka sig att det man ville åt var så mycket kvalitativ litteratur som möjligt samt så många kvalitativa uppfinningar som möjligt.

Tidsbegränsningen i upphovsrätt och patent reglerar också i någon mån maximal nytta. En tidsbegränsning på patentet innebär att uppfinnaren måste agera relativt snabbt på sin uppfinning för att kunna göra en ekonomisk vinning, samtidigt som den motverkar att en företag med en framgångsrik uppfinning blir alltför dominant och därmed också trött, dyr och lat. Tidsbegränsningen i upphovsrätten ger samma effekt: När upphovsrättstiden har gått ut måste upphovsrättsmän och investerare skapa nya produkter för att kunna fortsätta tjäna pengar, och andra distributörer än den som hade ägt rätten till verket kunde sälja produkter på ett effektivare och billigare sätt än tidigare. Allt för att så många som möjligt under så lång tid som möjligt skulle kunna ta del av god teknik och god kultur.

Men hur ser då situationen ut idag? Patenten verkar inte fungera riktigt så bra som man kunde hoppas. I USA skapas det patenttroll, dvs företag som köper patent utan någon som helst tanke på att driva uppfinningarna och innovationerna till produktion, men för att kunna stämma dem som väl tar användning av innovationen. Storföretag köper skickliga jurister och snuvar helt lagligt mindre uppfinnare, innovatörer och företag på sina patent, och samma storföretag lägger sk mattor av patent när de skapar nya produkter, givetvis för att skydda sin egen utveckling, men också för att sättar käppar i hjulet för konkurrenter.
Patentet fungerar helt enkelt inte bara som en katalysator av framsteg utan alltför ofta rent hämmande. Patentet är inte optimalt för samhället, och skulle säkerligen må bra av en översyn.

Vad gäller upphovsrätten så är det mycket värre. Storbolag som Disney har under lång tid arbetat för att skydda "upphovsrätten" så att tidsbegränsningen förlängs, och ett verk är idag skyddat i 70 år! Och det är givetvis inget som vi tjänar något på: Titta bara på vår klassiska litteratur. Förlag som Penguin har länge gett ut vår civilisations mest uppskattade verk i pocket till otroligt låga priser. Är man intresserad av 1800-talslitteratur kan du snabbt bygga upp ett bibliotek för bara några hundralappar. Om du istället ser till 1900-talets verk inom litteratur, film och musik är du begränsad till de verk som är absolut störst: övriga verk ligger i storföretagens malpåsar då de inte ger en tillräckligt stor vinst, samt säkert med den en härlig long tail-effekt skulle konkurrera med nyare produktion. Vi begränsas helt enkelt alldeles för mycket i vårt kulturella utbud av företagens vinstintresse. "Men de måste ju kunna tjäna pengar, annars blir det ingen nyproduktion" säger du kanske nu. Ja givetvis, men idag är vi rätt långt bort ifrån en optimal situation där kulturen får maximal utveckling och når så många som möjligt. Och det är verkligen ingen naturlag att en författare som Jan Guillou ska tjäna pengar på en bok som skrevs för 20-30 år sedan. Guillou är för övrigt ett gott exempel på hur kontraproduktiv upphovsrätten är. Istället för att som på 80- och tidigt nittiotal skriva en bok om året vilar han förlitar han sig nu på sina gamla verk för att fortsätta bygga sin förmögenhet.
Det är också rätt tydligt att upphovsrättens långa utsträckning är kontraproduktiv för film. Filmer baserade på böcker och manus som inte längre är upphovsrättskyddade kommer med jämna mellanrum ut i nya upplagor. Vi har alla sett klassiker som Romeo och Julia, otaliga Jane Austin-filmer och massor av rysare från 1800-talet gång efter annan, men när det gäller nyinspelningar av verk skapade på 1900-talet är det värre.
Vi har helt enkelt fått en fattigare kultur, både rent produktivt men också kvalitativt och kvantitativt tack vare dagens upphovsrätt.
Något annat som vi kan lasta vår upphovsrätt är den prissättning på film, musik och böcker som vi har idag.
Ett oligopol av stora medieföretag har satt all priskonkurrens ur funktion, och vi har en situation där vi under sjuttio år snällt får acceptera de priser som sätts på nästan alla våra största medieproduktioner.
 Ett oligopol, om än olagligt men väl accepterat av våra beslutsfattare sätter marknadskrafterna ur spel: Tillgång/efterfrågan kräver fri konkurrens, men produktionen av media och marknadsföringen av media är idag så ägarkoncentrerad att det räcker att fyra-fem företag samarbetar för att priskonkurrensen ska fungera.

Dessbättre har vi i vårt samhälle äntligen fått verktyg som åtminstonde delvis motverkar storföretagens missbruk av upphovsrätten. På internet kan vi ta del av nästan allt som producerats så vi behöver inte stillasittande se på när våra kulturskatter göms undan i rent vinstintresse. Priset på media blir dessutom tack var fildelningen åter konkurrensutsatt: Gratis men olagligt ställs mot kartellernas alltför höga priser.

Så vad borde vi då göra? Att mediehusen kommer att fortsätta kämpa för sin heliga upphovsrätt är en självklarhet: de siktar, precis som de ska, mot största möjliga avkastning för sina aktieägare. Men staten som reglerar systemet borde göra en grundlig översyn av just upphovsrätten. Staten har enbart förpliktelser mot oss, deras medborgare, och ska se till samhällets bästa. Med det som utgångspunkt borde en helt ny utredning om upphovsrätten göras.
Vi själva då, har vi något moraliskt ansvar gentemot  alla författare, filmskapare och filmdirektörer? Nej självklart inte.
Upphovsrätten är en lag, en regel, som ska göra att vårt samhälle fungerar bättre, och den är i dagsläget satt ur spel. Författaren har inte någon moralisk större rätt till de ord han skriver än någon annan. Konst och kultur är skapat för mänskligheten och inte för någon enskild persons vinnings skull.
Men eftersom vi vill ta del av god kultur och ha en situation där kulturskapandet har optimala förutsättningar så uppmuntrar jag alla att konsumera så mycket kultur som möjligt, betala för den i så stor utsträckning som möjligt, men jag ser gärna lite civil olydnad när storbolagens produkter och priser inte svarar mot det vi borde kunna förvänta oss med dagens teknik.