esggold

Utbildningsminister Jan Björklund skriver i SvD om det kristna kulturarvet och konfessionella inslag i skolan. Det är ett mycket bra inlägg, välbalanserat och intelligent. Bland annat skriver Björklund att
"Tolerans mot andra är inte att utplåna sin egen identitet. Tolerans är att respektera andras kulturella identitet lika mycket som vi vill att andra ska respektera vår." Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Nu återstår att se om Björklund och alliansen kan ta ställning i även andra, viktigare skolfrågor på samma sätt. Jag tänker framförallt på den humanistiska satsningen som sker på naturvetenskapliga universitet- och högskoleutbildningar. 100 miljoner kronor satsas på utbildning i humaniora för naturvetare och teknologer, vilket låter som en god satsning. Även tekniker och naturvetare mår bra av en gedigen, humanistisk bildning.

Men. Tyvärr är hela satsningen en riktig skandal. Sverige är en teknik-, industri- och exportnation vars välfärd bygger på duktiga ingenjörer och naturvetare. ABB, Ericsson, Volvo, Scania, Sandvik, alla våra större industriers stora internationella framgångar bygger på tekniska innovationer. Samtidigt visar varandra rapport om svensk skola och universitet att kunskapen inom matematik och naturvetenskapliga ämnen dramatiskt försämras för varje år som går. I grundskolan lär sig elever inte att räkna, naturvetare på gymnasiet får en matematisk skolning som knappt duger åt ekonomer, och på universitetet har vissa civilingenjörsutbildningar snart så låga krav att de motsvarar den kompetens som svunna tiders gymnasieingenjörer hade.

I detta läge satsar staten 100 miljoner kronor på humanistisk utbildning för våra naturvetare. Att humanister dominerar bland våra politiker är ett välkänt faktum, men även en humanist borde vilja förbereda för framtida generationers välfärd. När man med stor förvåning läser om satsningen så undrar man givetvis hur det hela har gått till. Har de tekniska högskolorna tillfrågats? Har ingenjörsfacken tillfrågats? Eller är det den gamla motsättningen mellan naturvetare och humanister som har gjort sig  gällande igen och fått våra kära politiker och statsvetare att driva igenom satsningen?

I sverige har vi i realiteten 13 års obligatorisk skolgång följd av specialistutbildningar på universitet och högskola. Är det för mycket begärt att man efter sina år i grund- och gymnasieskola ska ha en tillräckligt stabil humanistisk grund för att sedan kunna fokusera på djupstudier? Tydligen.
Omdömeslöst är bara förnamnet. Satsa mer pengar på allmänutbildning i grundskolan, höj kraven på gymnasieskolan och satsa pengarna på bättre undervisning i matematik i alla delar av vår utbildning.

Vi måste satsa på matematiken i vår skola men framförallt för våra naturvetare och teknologer. En ordentlig satsning på matematik är det enskilt viktigaste inslaget i vår skola för att göra sverige konkurrenskraftigt på den globala marknaden och för att säkra vår framtida välfärd. Gamla meriter skapar inte välfärd åt framtida generationer.

SvD

SVT har länge hävdat att de står för fri television, fri bevakning osv. Om man med fri menar fri från privata ägare så har man givetvis rätt, men fri från styrning är de då inte.
SVT har en starkt socialdemokratiskt präglad ledning, då SVT som så många andra offentliga verk och institutioner fungerar och länge fungerat som fallskärm för socialdemokratiska toppolitiker. Och en tydligt politisk ledning återspeglas givetvis i ett politiskt färgat innehåll.

Vad som däremot är fritt är Wikipedia. Driven utan vinstsyfte i stiftelseform, där vem som helst kan bidra, och där besökarna själva kan bestrida innehåll, det är riktigt fri information. På Wikipedia kan besökarna delta, och en artikel som anses vara för färgad eller ha för dåligt innehåll markeras tydligt som tveksam. På Wikipedia kan man på ett sätt säga att man vet ungefär vad man får. Det framgår om datan är grundlig, om den är välstrukturerad och har gått igenom Wikipedias kvalitetskontroller och som sagt om innehållet är ifrågasatt.

Idag surfade jag in på Wikipedia och läste mer om de eldsjälar som ser till att sajten konkurrerar ut Nationalencyklopedien, och jag är otroligt tacksam för det arbete som de lägger ner på sajten. Bra jobbat, wikipedianer! Att wikipedia dessutom lätt ersatt NE som standarduppslagsverk i många hem är ett annat exempel på hur fria åsikter får ett allt större utrymme, jämfört med den privata NE.

Idag kan vi i SvD läsa att vi ska sluta utrota vinnarskallarna. De starka reaktionerna på fotbollsföreningen Boo FF som elitsatsar redan vid nio års ålder föranleder ett resonemang kring det svenska samhällets avsky för elitsatsningar. Jag tycker att resonemanget är relevant även om inlägget är väl tillspetsat.

I sverige idag finns det bara en sorts vinnarskalle som tillåts, elitidrottsmannen (Anja Persson, Zlatan). I resten av det offentliga rummet är vinnarinstinkt och tävlingslystnad något fult och helt politiskt inkorrekt. Givetvis är det här fel. Samhället behöver fler människor med stark tävlingsinstinkt! Vi behöver fler som vill prestera bäst, sälja mest, vara ledande i sitt område. På samma sätt som vi uppmuntrar många andra personliga egenskaper så måste även tävlingslystnad också få ha sin plats.

Det är såklart svårare att hantera en barngrupp där det finns tävlingsinriktade personer än en där alla sitter stilla och nöjda, men det bör inte vara värre än att våra pedagoger ska klara av det. Det behöver kanske inte uppmuntras, men tävlingsinstinkt ska definitivt inte vara en "ful" egenskap som ska motverkas.

På samma sätt som det är ett intressant fenomen att samhället näst intill unisont skriker efter vildhjärnor som vill och vågar starta eget, men ändå motarbetar samma egenskaper under hela uppväxten, så är det intressant när vi klagar på att samhället inte har ett tillräckligt starkt driv framåt men ändå inte uppmuntrar vinnarskallar.

Om vi vill ha forskning i världsklass, fler personer som vågar utmana för att kunna vinna, organisationer som arbetar hårt för att bli så bra som möjligt (rentav bäst kanske), så måste vi givetvis se till att inte döda tävlingsinstinkten hos alltför många av våra barn i skolan.

Och att så många dessutom nöjer sig med att plugga i tio år istället för att påbörja en karriär, eller nöjer sig med att bli sjukpensionär som 25-åring, beror till viss del också på bristen av driv hos individen. Om fler fick en gnutta mer tävlingsinstinkt istället för apatisk "lägga sig på rygg och gilla läget"-attityd så skulle mycket vara vunnet för samhället. (Det finns givetvis 25-åringar som är sjukpensionärer på goda grunder, men många skulle nog kunna komma tillbaka till arbetslivet om de helt enkelt inte accepterade en sjukpensionärssituation).

Låt de barn som vill tävla göra det. Se till att ge dem utmanande uppgifter och tuffare konkurrens. Uppmuntra dem som vill vara snabbast och duktigast, uppmuntra barnen att nå lite längre, lite högre. I slutändan är det dessa egenskaper som är grunden till nya storföretag, nya innovationer och forskningsgenombrott.

Det här ställer större krav på läraren men också samhället. Vi kan inte för all framtid låtsas om att det är ok att alla alltid är lagom, för det är inte en mentalitet som kommer att hålla oss kvar i det översta skicktet av välfärd. Låt oss släppa den delen av PK-täcket som säger att ingen får stå ut.

Svd

I dagens SvD skriver Tommy Ericsson att "endast en skattekrona av tre går till vård, skola och omsorg". 1/3 av motsvarar 500 miljarder kronor av totalt 1400 miljarder. Men vad gör vi då med de övriga 900 miljarderna?

Det är en oerhört relevant fråga, men jag kan bli lite matt av allt tal om skatt.

Det som är intressant är Vad går skatten till samt hur effektivt hanterar staten sina pengar?

Som jag skrev för några dagar sedan så är det en tydligare och enklare rapportering vi behöver. Jämförelsetal, nyckeltal, ska vara lätt tillgängliga så att jag kan se om kommunalpolitikern i Olofström är mer noggrann än kommunalpolitikern i Flen, hur mycket patienttid läkarna i sundsvall får jämfört med Umeå, hur mycket lärarledd undervisning det är på skolorna i Kristianstad osv.

Det här borde vara en självklarhet.

Ett annat intressant fenomen är vad som hänt med våra politiska reportrar och många politiker. När ett ämne blir hett så ställs politikern mot väggen av reportern, och utlovar då "100 miljoner kronor extra för att skapa jobb i norrland" eller något liknande. Den politiske reportern kommer då, pga bristande kunskaper eller något annat, att acceptera detta som att politikern satsar på de arbetslösa i norrland, och lämnar granskningen av det området för 1-2 år.
Vad politikern givetvis borde ge oss innan reportern blir nöjd är en färdig verksamhetsplan där tydliga nyckeltal finns definierade så att projektet lätt går att följa och utvärdera, både av reportern och en enskild medborgare.

På samma sätt borde alla offentliga verksamhetsplaner hanteras, tydlighet, enkelthet, gemensamma nyckeltal och kortfattade verksamhetsberättelser. Rapporter som är lätta att förstå och lätta att få tag i, från hög till låg nivå.

Jag betalar gärna höga skatter om jag vet att mina pengar kommer till nytta, hanteras varsamt och att verksamheter drivs effektivt.

En vän till mig arbetar i brancher där riskkapital ofta är aktuella. Han brukar alltid prata om vikten att visa riskkapital en viss respekt. "Pengarna är någons sparkapital, någons trygghet, och nu har de lånats ut till mig för att få mitt företag att växa. Då måste jag se till att få största möjliga nytta av de här pengarna, när jag har fått det här förtroendet" Det hör man inte ofta från politiker, trots att de kontrollerar och hanterar 50-70% av de pengar som vi får tjänat varje dag.

SvD

Den svenska skolan kostar allt mer men presterar allt mindre. Det skriver SvD's Pj Anders Linder om idag. The Economist går igenom den återkommande utbildningsanalysen som OECD släpper varje år. I analysen dras slutsatsen att de viktigaste faktorerna för en framgångsrik skola är skolornas självständighet, självständiga rektorer med budgetansvar, publicerade skolresultat samt viktigast att lärarna tillhör toppskicktet av studenterna.

Inte så rolig läsning för oss svenskar således. Vi har relativt få riktigt självständiga skolor, kommunalt bakbundna rektorer, små möjligheter till jämförelse av skolor samt långt ifrån lärare som har varit högpresterande studenter.

Att kunna jämföra skolor är oerhört viktigt. Avsaknaden av jämförelseverktyg var extra tydlig när ekot tidigare i år gjorde en egen rapport kring skillnader i betygssättning mellan friskolor och kommunala skolor. Ekots slutsats var där att friskolorna var mer frikostiga med höga betyg även då man tog hänsyn till sociala skillnader mellan elever. Vid närmare granskning från insatta forksare från Göteborgs universitet visade det sig givetvis att hela analysen var oerhört bristfällig, konstiga undantag hade gjorts, extremfall fick större vikt än de vanligaste resultaten, ett skevt urval av betygssteg hade gjorts och liten hänsyn hade tagits till skillnaderna mellan friskolor och kommunala skolor i likvärdiga regioner (det var tex svårt att utläsa om resultatet av undersökningen var relevant om man jämförde fri- och kommunala skolor i en storstadsregion). Samtidigt hävdade forskare vid samhällsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet (s) att undersökningen var välgjord och tillförlitlig, och som vanlig privatperson blev du åtminstonde inte klokare av ens granskningen av granskningen.

Som förälder vill man givetvis veta vilken skola som ger mina barn bäst utbildning och bäst förutsättningar för vidare studier, men av det material som idag är lätt att få tag på kan man nästan garanterat inte dra några slutsatser kring en enskild skolas kvalitet. Precis som det behövs enklare rapportering med samstämmiga nyckeltal inom övrig offentlig verksamhet, så är det av stor vikt att även skolan blir bättre på sin rapportering.
Valet man som förälder gör idag mellan olika skolor liknar mer ett lotteri än ett beslut taget på rationella grunder. Avsaknaden av rapporter är en allvarlig brist i svensk skola.

Vad gäller skolors frihet så har vi åtminstonde tagit ett steg i rätt riktning med friskolorna. Inte nog med att man som förälder inte fullt ut behöver acceptera de sanningar som en socialdemokratiskt styrd skola har gett, man kan framförallt även välja en pedagogik som passar.

Det största problemet som svensk skola ställs inför är tyvärr ändå lärarkåren. Vi har idag en situation där läraryrket i allmänhet har lägre status, lägre lön, sämre möjligheter till karriär samt mindre inflytande över den egna situationen jämfört med nästan alla andra yrken av samma längd. Lägg därtill att själva utbildningen har fått mycket stor kritik och tydligen är motsatsen till utmanande, hur ska toppstudenter lockas att bli lärare? Min egen erfarenhet av lärare har varken varit att de är inspirerande pedagoger eller att de utmärkt sig inom sina ämnesområden. Många ser på läraryrket som en nödlösning, när de inte kommer in på sina förstahandsval eller till slut tvingas välja ett yrke där de får användning av sina ämneskunskaper som de skaffat sig under år av ströstudier.

En satsning på vår lärarkår är den viktigaste långsiktiga satsning som vi kan göra för vår välfärd. Satsa ordentligt på den pedagogiska utbildningen för förskole- och grundskolelärare, höj lönerna och öka friheten i arbetet. Premiera tydligare lärare som utmärker sig, gärna med både titlar, pengar och utökade privilegier, samt öka lärartätheten i grundskolan. Ta också gärna in lärare på intervju istället för betyg. En lärares brinnande intresse för människor och barn och en stor empatiförmåga är en förutsättning för ett gott utövande av yrket. Publicera jämförelser mellan olika lärares resultat, tydligare krav ger bättre prestationer från samtliga. Ge lärarutbildningen större medel att röra sig med, premiera nyutexaminerade lärare genom att skriva av delar av studieskulden.

Satsa på grundskolan så får samtliga elever bättre förutsättningar för en akademisk utbildning, och samhället får minskade sociala problem och en mer påläst genomsnittsmedborgare.

SvD

Tydligen är någon av Alex Schulmans släktingar nobelpristagare... i vad vet jag inte, men sen hände något och Nobelpristagarens ättling blev som bekant Se och Hör-skribent, Stureplanskille och så småningom en av sveriges mest besökta bloggare. Som bekant korsbefruktade tyckte aftonbladet att korsbefruktningen mellan blogg, hyggligt svenska och Se och hör-journalistik var tillräckligt intressant för att lyfta fram Alex blogg och överexponera den så till den milda grad att den lyckades sätta spår i varenda mer eller mindre intressant svensk blogg. Om det fanns bloggar som var hyggligt välskrivna och intressanta före Schulmans aftonbladetäventyr så förstördes många av dem iom anammandet av en aggresiv och okritisk kvällstidningshållning till journalistik. Tack för det Alex. Tack för det aftonbladet. Tack för det Schibstedt.

Dessbättre tog bloggresan slut, och även om skadan redan var skedd och bloggosfären fylld med Schulman-wannabes så kunde kritiker som jag själv pusta ut. Alex skulle försvinna ut i kylan och sysselsätta sig med samma gamla misslyckade tv- och medieprojekt som innan bloggen och stureplansäventyret.
Men säg det goda som varar... Utan förvarning (förutom kraftfull marknadsföring, då) så hittar man Alex Schulmans Nobel-blogg. Nån smart rackare på aftonbladet tyckte inte att det räckte att vår enda trevliga hyllning till den hårt arbetande forskarvärld skulle sändas av ett fumligt TV4, utan givetvis skulle Alex skickas dit för att liveblogga under middagen. Samma Alex som med stolthet berättat hur han fuskade på sin C-uppsats skulle nu bevaka nobelmiddagen.

Att läsa Alex Schulman är som att titta på en olycksplats. Man vill inte men man kan inte låta bli. Och resultatet var ungefär som befarat, kommentarer kring Madeleines urringning, bilder på fotbollsstrumpor under fracken, bilder på mat som inte åts upp, klagomål på tal och ett konstaterande att "studenterna är kvällens förlorare". Ungefär som väntat, även om jag ändå inte förstår varför Alex alltid måste ge sig på folk. Några studenter har en för dem inspirerande och storslagen kväll, men så får det inte vara utan studenterna måste han ge sig på.

Så vart vill jag komma med det här inlägget egenligen? Tja mest undrar jag varför vi svenskar alltid ska trivialisera allt så förfärligt. Varför känner publicister att man ska plocka in en skvallerjournalist/bloggare på middagen? Varför måste tabloiderna uppträda så tarvligt? Nån gång skulle jag vilja se en kvällstidningsredaktör sätta ner foten, säga att det får vara nog, och ta nånting som iaf påminner om samhällsansvar.

Schulmans Nobelblogg

Hanne Kjöller skriver idag om galenskapen i att betala 75% skatt för att sedan betala ännu en gång till de institutioner man använder sig av, men denna andra gång i natura. Det mest uppenbara exemplet är givetvis kring dagis och skola. Förskolor har ofta upprustningsdagar, lotterier, en mindre terminspeng (någon hundralapp) och loppisar.

Själv tycker jag att det är naturligt att man som förälder lägger ner tid och till och med lite arbete i och omkring sina barns förskolor, då det visar barnen att deras arbetsmiljö och vardag är viktig samt för föräldrar och pedagoger närmre varandra. Men Hanne har en stor poäng i att det verkligen är galenskap att vi har en groteskt hög beskattning som ändå inte räcker till för statlig kärnverksamhet som skola, vård och omsorg. Vad är det egentligen som händer med våra hårt beskattade pengar?

Jag vill ha en tydligare och enklare rapportering om all statlig, kommunal och landstingsdriven verksamhet. Som medborgare har jag idag stora möjligheter att hämta hem information och material från staten tack vare offentlighetsprincipen, men skillnader i rapportering och avsaknad av tydliga, verksamhetsöverskridande nyckeltal gör det svårt för mig som enskild medborgare att bilda mig en uppfattning om vad som händer med mina pengar, hur effektivt de hanteras och åt vilket håll olika delar av den offentliga verksamheten går åt.

En tydligare rapportering med gemensamma nyckeltal, gärna bredvid historiska värden, gör det enklare att granska en verksamhet. Är verksamheten effektiv? Är overheadkostnaderna stora eller små, skenar kostnaderna på någon punkt etc, det är något jag vill veta.

I dagsläget är det enklare för mig som privatperson att få insyn i Ericssons verksamhet och utveckling än att förstå vart de 75% av mina inkomster som skattas till staten tar vägen.

Som det ser ut idag så måste jag förlita mig på att den fjärde statsmakten granskar staten på ett förtjänstfullt sätt, och att frågor inte lyfts bort av en politiskt tillsatt chef på vår socialdemokratiskt styrda statstelevision eller av en direktör på Bonnier eller Schibstedt. Det känns inte tryggt.

Om storföretag som Ericsson och ABB kan spotta ur sig en relativt lättanalyserad verksamhetsrapport en gång varje kvartal så borde givetvis staten kunna göra detsamma åtminstonde varje år. Nu vill jag inte skapa ett Staten AB, för företag är långt ifrån perfekta, men en mer pedagogisk rapportering, granskad av riksrevisionsverket, med gemensamma riktlinjer kring den pedagogiska rapporten och gemensamma nyckeltal för alla statliga verksamheter, det kan man begära.

Jag betalar stora summor i skatt varje år, och då tycker jag att staten gott kan om inte betrakta mig som en kund, åtminstonde betrakta mig som en myndig medborgare.

DN