Att läsa Alex Schulman är som att titta på en olycksplats
Tydligen är någon av Alex Schulmans släktingar nobelpristagare... i vad vet jag inte, men sen hände något och Nobelpristagarens ättling blev som bekant Se och Hör-skribent, Stureplanskille och så småningom en av sveriges mest besökta bloggare. Som bekant korsbefruktade tyckte aftonbladet att korsbefruktningen mellan blogg, hyggligt svenska och Se och hör-journalistik var tillräckligt intressant för att lyfta fram Alex blogg och överexponera den så till den milda grad att den lyckades sätta spår i varenda mer eller mindre intressant svensk blogg. Om det fanns bloggar som var hyggligt välskrivna och intressanta före Schulmans aftonbladetäventyr så förstördes många av dem iom anammandet av en aggresiv och okritisk kvällstidningshållning till journalistik. Tack för det Alex. Tack för det aftonbladet. Tack för det Schibstedt.
Dessbättre tog bloggresan slut, och även om skadan redan var skedd och bloggosfären fylld med Schulman-wannabes så kunde kritiker som jag själv pusta ut. Alex skulle försvinna ut i kylan och sysselsätta sig med samma gamla misslyckade tv- och medieprojekt som innan bloggen och stureplansäventyret.
Men säg det goda som varar... Utan förvarning (förutom kraftfull marknadsföring, då) så hittar man Alex Schulmans Nobel-blogg. Nån smart rackare på aftonbladet tyckte inte att det räckte att vår enda trevliga hyllning till den hårt arbetande forskarvärld skulle sändas av ett fumligt TV4, utan givetvis skulle Alex skickas dit för att liveblogga under middagen. Samma Alex som med stolthet berättat hur han fuskade på sin C-uppsats skulle nu bevaka nobelmiddagen.
Att läsa Alex Schulman är som att titta på en olycksplats. Man vill inte men man kan inte låta bli. Och resultatet var ungefär som befarat, kommentarer kring Madeleines urringning, bilder på fotbollsstrumpor under fracken, bilder på mat som inte åts upp, klagomål på tal och ett konstaterande att "studenterna är kvällens förlorare". Ungefär som väntat, även om jag ändå inte förstår varför Alex alltid måste ge sig på folk. Några studenter har en för dem inspirerande och storslagen kväll, men så får det inte vara utan studenterna måste han ge sig på.
Så vart vill jag komma med det här inlägget egenligen? Tja mest undrar jag varför vi svenskar alltid ska trivialisera allt så förfärligt. Varför känner publicister att man ska plocka in en skvallerjournalist/bloggare på middagen? Varför måste tabloiderna uppträda så tarvligt? Nån gång skulle jag vilja se en kvällstidningsredaktör sätta ner foten, säga att det får vara nog, och ta nånting som iaf påminner om samhällsansvar.
Schulmans Nobelblogg
