Internet är en demokratisk rättighet

Förslaget från Renforsutredningen, att internetleverantörer ska kunna stänga av Internetuppkopplingen för fildelare, får kritik från alla håll. Vem Cecilia Renfors är, som gjort utredningen, och vad hon har för kopplingar till musik- och filmindustrin, det kan man verkligen grubbla på. Mer bisarrt är att en mainstreamutredare i svensk politik kunde komma till så riktigt befängda slutsatser, att ett relativt lätt copyrightbrott skulle leda till en rejäl inskränkning i våra demokratiska rättigheter, och att avstängningsbesluten skulle göras av privata företag.

För Internet som demokratiskt verktyg är idag en realitet, med diskussioner och analyser på bloggar, forum, sociala nätverk och nätpublikationer. I USA finns idag ett engagemang kring primärvalen som helt saknar tidigare motsvarigheter, mycket tack var Internet, engagemang på Facebook och MySpace, och med lättillgängliga djupanalyser av kandidaterna.
I länder med svag demokrati är Internet idag ett effektivt verktyg för oppositionen, det märktes tydligt i rapporteringen kring de Burmesiska munkarnas kamp, då den västerländska rapporteringen och stödet i ett slag minskade när Internetaccessen till landet slogs av. Att en diktatur som kina lägger enorma resurser på att cencurera Internet är också ett bra exempel på hur allvarligt diktaturer ser på Internet och de möjligheter till kommunikation som Internet medger.

I Sverige finns det kanske inte lika tydliga exempel när Internet har spelat en stor politisk roll, men till exempel manifestationen mot gatuvåld efter dödsmisshandeln på Kungsholmen organiserades helt på Internet. Bloggosfären är full av engagerade hobbyskribenter som analyserar nyheter och politiska utspel.

När det politiska engagemanget i övrigt är i dalande, med sjunkande valdeltagande och allt färre partianslutna så är Internet det lysande undantaget, här frodas den demokratiska diskussionen.

Att då koppla bort människor från nätet för en relativt lindrig förseelse ter sig som sagt helt bisarr. Att bryta mot upphovsrättslagar är inte ett brott som står i proportion till att kopplas bort från vår mest effektiva offentliga kommunikationskanal. Kriminella som begår grova våldsbrott får rösta i sverige, men en person som kopierar musik skulle inte få delta i den offentliga debatten?

Att man sen dessutom föreslår att privata företag ska stå för beslutsrätten är möjligen ännu mer galet. Ingen insyn, ingen rätt att överklaga, och godtycklighet är inte det man önskar av någon som i praktiken agerar myndighet. Att Internetleverantörerna dessutom sitter i händerna på den film- och musikindustri som har mest att vinna på hårda tag gör det inte bättre. Telia sänder musik och tv via sitt mobilnät och blir nog hellre av med än och annan fildelande kund än sina arga medie-leverantörer.

Utredningsförslaget har ju som sagt blivit sågat av så gott som alla som läst det, men det är ändå viktigt att vi låter frågan ta stor plats. Cecilia Renfors kanske inte har någon verklighetsförankring, men vi medborgare som valt våra politiker måste vara tydliga i den här frågan. Internet är ett demokratiskt verktyg utan like som vi alla har rätt till.
Skicka gärna ett mail till justitieminister Beatrice Ask i frågan, blogga om det här och uppmuntra till en större dialog.

DN SvD Aftonbladet


Fel fel fel fel fel Bonnier

Jag hamnade precis på Expressens Thomas Mattsons (chefredaktör Expressen digitala medier) blogg. Han konstaterar att DN:s nätupplaga har många kändisnyheter och till och med toppar sin sida med Idol-rubriker.
Tabloidiseringen av morgontidningarna har blivit allt tydligare, och framförallt på just DN:s hemsida.

Men här gör Bonnier helt fel! Webbsidor handlar om att nicha sig, att skapa tydliga varumärken och tydliga tjänster. Sajterna är en knapptryckning bort och det är här än viktigare att producera bra produkter. Vill jag läsa om kändisar så går jag till aftonbladet eller expressen, vill jag läsa debatt och opinion så går jag till DN eller SvD. I ett landskap där tillgången alltid är större än efterfrågan kommer det starkaste varumärket alltid att vinna, och ett urvattnat varumärke snabbt att förlora i kraft.

Den enda rimliga förklaringen till att DN kör med kvällstidningsnyheter är väl att Bonnier ger upp tanken på en kvalitativ publikation: Kanske har Expressen ett så unket varumärke att det inte ens hjälper att de är bäst på det, folk vägrar ändå att besöka sajten. Samtidigt så är det kändisar och billiga metanyheter som genererar mest pengar, och då återstår bara att tabloidisera DN för att få en bit av den kakan ändå.

Nu tror jag inte att det riktigt är så; cheferna på Bonnier kanske tänker att DN inte kanibaliserar på Expressen-läsarna utan att de lockar två separata målgrupper med nära nog identiskt innehåll. Och det låter kanske inte så dumt, men det är det. Genom att spä ut DN:s varumärke så hjälper de bara SvD.  Och på nätet gäller inte gamla sanningar, åtminstonde inte fullt ut. På nätet, där inga kan höra dig skrika, läser akademiker glatt aftonbladet innan de går in på SvD.

Så vad borde Bonnier göra? Som jag ser det borde det vara naturligt att ha tydligt brandade inslag, precis som SvD har med vissa lättsammare ekonominyheter. De traditionella, "tyngre" ekonominyheterna tar ingen skada av att SvD länkar till ekonominyheter utan djup, då de presenteras tydligt brandade.
En yta från Expressen-kändis med kändisrubriker vore naturlig på DN:s förstasida. Och inte som barn-sajten som de har lanserat, där Mama, DN och Expressen är tyngre varumärken på sajten än sajten själv. Hade sajten varit obrandad men länkad från Mama, DN och Expressen hade jag säkert läst den, och gått in från samtliga sajter på sidan, men nu är det ju tydligt att det kan vara en Expressenartikel om barn som publiceras, och därmed tappar allt innehåll på sajten trovärdighet. Det skulle aldrig stå Skoda på en Audi och aldrig Audi på en Skoda, så varför skulle det stå Expressen i samarbete med DN? Men trots det säljs Audi och Skoda ofta i samma affärer, utan några som helst problem för köparen. Branda tydligt men ha helt separata brand.


Expressen / Thomas Mattsons inlägg

SF:s självmål

I DN upprörs Peter Wolodarski av SF:s beslut att inte släppa sina biotider till sajten bio-tider.com. Givetvis är SF:s beslut vansinnigt, men just hanteringen av innehåll i en värld där allt går att kopiera är intressant. Vilken affärsmodell är bäst? Här är artikeln:

"På internetsidan bio-tider.se har många svenskar kunnat ta del av repertoaren på landets biografer. Men i veckan upphörde tjänsten. Beslutet fattades efter att SF hindrat den fristående sajten från att automatiskt hämta information från SF:s hemsida.

Ett annat företag - i det här fallet biotider.se - ska inte kunna tjäna pengar på bioprogrammet, resonerar SF. "Ur marknadsföringssynpunkt kan det vara bra att tiderna sprids vind för våg, men de tar trafik från vår sida", säger informationschefen Thomas Runfors till Svenska Dagbladet. "Föreställningstiderna är vårt content på vår sida."

Det kan tyckas vara en struntfråga hur SF behandlar sitt "content". Om bolaget vill göra bort sig på internet, och inte låta andra aktörer bidra med gratisreklam, är det företagets ensak. En dumhet, men trots allt
SF:s dumhet.

Problemet för biobesökarna är att SF numera är monopolist, och när monopolisten fattar beslut om sitt "content" påverkar detta långt fler än monopolisten. Efter kvalitetskedjan Astorias konkurs visas praktiskt taget all biofilm under ett och samma tak.

Det medför ett särskilt ansvar som SF sällan tar. Flera farhågor om hur bolaget skulle agera har tvärtom besannats.

Biografer stängs och de kvarvarande filmstäderna är ofta sjaskigt städade. Besökare som inte dricker läsk och äter popcorn betraktas som kufar.

Det senare tycks höra samman med SF:s alltmer påvra "content". Bolagets intresse för kvalitetsfilm är magert, det är svårt att hitta smalare produktioner i repertoaren. Om Ingmar Bergman gjort film i dag är det inte troligt att han kvalat in i tablån.

Förloraren på monopolet är naturligtvis den svenska biopubliken, och i förlängningen svensk filmproduktion. Men också SF skadas i rollen som den okänsliga jätten.

Det finns emellertid grader i helvetet. Ett monopol blir sällan älskat - men det bör av ren självbevarelsedrift undvika att bli hatat."

DN

Medieleverantörerna måste förnya sin affärsmodell

Jag har länge förundrats över medieindustrins långsamma och affärsvidriga reaktion på nerladdning över nätet. Internet som affärsmöjlighet inom skivindustrin var och är den största möjligheten som har getts någon industri någonsin - plötsligt fick man tag på en global publik, utan mellanhänder, där det med enkel teknik är lätt att matcha intressen mot produkter. Illegal fildelning i all ära, men den är lite omständig. Dock inte lika omständig som att köpa en cd-skiva, hyra en videofilm eller vänta till onsdag kl 08:00 på en tv-serie. Det uppenbara borde vara att sänka priserna något (för att öka mediekonsumtionen) och göra laglig, avgiftsbelagd nedladdning av media snabbare och enklare än illegal nedladdning. Men istället pratar man om skivdöd (ja CD-skivan är död. So what? Det är VHS också) och jagar nätpirater och fildelare.

Sänk priset på MP3-filer till tre kronor styck och se till att man kan ladda ner det direkt från varenda sajt som skriver om Britney, Korn och Radiohead. Inse också att vi är en del av en global verklighet och släpp tv-serier direkt på nätet, samtidigt som avsnitt släpps i USA. Låt användarna betala en slant för att slippa reklamen, höj kvaliteten på filmerna och gör nedladdningen riktigt snabb, så kommer varenda kotte att köpa sina online-filmer. Många köper redan hela tv-serier på DVD, så betalningsviljan för åtminstonde bättre produktioner finns. Och givetvis, gör samma sak med film; Jag betalar gärna 29 kr för att hyra en film på nätet, bara det går tillräckligt snabbt att ladda ner och det finns ett större utbud än mitt lokala ICA.

Skivbolagen och TV-bolagen har en gyllene chans att casha in på en global marknad, nichade smaker och effektivare distribution. Varför är Longtail-fenomenet så uppenbart i bokbranchen men inte för skivbolag? Amazon och Bokus skriver med jämna mellanrum att 85% av all försäljning av böcker är smala böcker som bara säljs i enstaka exemplar. Varför gäller detta inte musik och tv-serier? Givetvis fungerar bara den gamla förlegade cd-försäljningen för artister som är stora nog att säljas på Statoil, men lika givet är att småband tillsammans borde skapa stora intäkter för skivbolagen om de bara såldes snabbt, smidigt och online.

Jag förstår inte vad det är för ekonomisk modell som gör att skivbolagen kämpar så mycket mot nerladdningar över internet, men härmed skriver jag mina rekommendationer:

* Sänk priset på MP3 till tre kronor styck - detta kommer att leda till en explosionsartad försäljning
* Gör det lättare, smidigare och snabbare att köpa musik på nätet än att ladda ner den olagligt. P2P-teknik är riskfylld (virus), långsam och relativt svåranvänd jämfört med vad ni borde prestera. Varenda sajt som innehåller nyheter, artiklar och bilder kring en artist ska ha en direktlänk till nedladdning av musik. Helst med förhandslyssning direkt på alla dessa sajter.
* Gör alla tv-serier tillgängliga på nätet - gratis med reklam, mot en avgift utan reklam.
* Släpp film och tv-serier i sverige samtidigt som i USA - det går ju som sagt att ladda ner film och tv-serier på nätet, och många lever i en global verklighet där nyheter från USA väcker stor nyfikenhet. Ett tv-serieavsnitt behöver inte vara dyrt, säg 5 kr för att se det utan reklam, och 0 kr med. Priset måste vara lågt.
* Gör betalningen snuskigt enkel, samarbeta med mobiloperatörerna.
* Sälj kontantkort för mediekonsumtion på ICA, i tobaksaffärer etc. Samarbeta så att ett kontantkort funkar för musik, film och tv.
* Utnyttja Longtail-fenomenet - allt har en målgrupp, även obskyra gamla tv-program och konstigt nichade band. Det finns 12,000 sidor om hattar till hundar på internet - det om något visar att inget tv-program eller skiva är för smal för internet. Dessutom är det inte svårare att erbjuda 10 miljoner MP3-låtar än 2 miljoner.

För ni måste inse faktum - tiden då skivbolag och tv-bolag kunde diktera vad och hur vi skulle lyssna på musik och se på tv är snart över. Ännu så länge är det bara early adaptors som bryter invanda mönster, men snart är det här en mainstreamföreteelse. De som anpassar sig kommer att tjäna mer pengar, de som inte gör det kommer att gå under.
Och sluta jaga de där nätpiraterna, det sista ni vill är väl att ge piratladdare en cool, upprorisk underdog-stämpel?

DN SvD


RSS 2.0